2002-08-20
 

Alingsås Tingsrätt
Box 126
441 23 Alingsås
 

Mål nr T 879-02

Först vill jag hänvisa till vad jag redan skrivit om AGJ spårriktare i mitt svar till Kronfogdemyndigheten 2002-06-08. Där finns grundläggande information i detta ärende.

Några kommentarer till AGJ skrivelse 2002-07-14:

Att frågan om att förvärva en s k spårriktare till AGJ inte var något plötsligt påkommet framgår bl a av den PM som AGJ-medlemmen Anders Johansson (då ansvarig för banavdelningens arbetsmaskiner) skrev i maj 1997 (bil 1).

Det har länge varit en dröm att ha en spårriktare av den typ som finns vid SJ/Banverket även hos AGJ. Kostnaderna syntes oöverkomliga för en fattig förening som AGJ och det förblev därför en dröm. Sommaren 1997 aktualiserades frågan på nytt och diskuterades livligt inom föreningen, särskilt bland de medlemmar som ansvarade för banunderhållet. Att en spårriktare skulle vara bra att ha, och näst intill en förutsättning för att kunna underhålla museijärnvägen på ett betryggande sätt, var nog de flesta överens om. Tillgången på smalspåriga maskiner var dock mycket begränsad och det handlade om komplicerade och dyra maskiner. Inom AGJ var vi inne på tanken att försöka bli delägare i den smalspåriga spårriktare som fanns vid SMAB och som stod uppställd vid Hultanäs station i Småland. SMAB står för Smålandsspåret AB, ett bolag som förvaltade järnvägen mellan Växjö och Hultsfred.

I augusti 1997 ställdes frågan om förvärv av spårriktaren i Hultanäs på sin spets sedan SMAB, som några år tidigare köpt maskinen, fick problem med sina betalningar till den tyska säljaren. Denne gav då AGJ möjlighet att köpa maskinen, men han begärde att hela köpesumman skulle deponeras på spärrat bankkonto innan maskinen fick hämtas. AGJ hade i detta läge inte någon möjlighet att av egna medel betala den spårriktare man ville förvärva. Det enda sättet att temporärt kunna lösa finansieringen var att tillfälligt försöka låna ihop de pengar som behövdes bland föreningens medlemmar. Föreningen saknade objekt lämpliga att belåna, eftersom vi vid denna tid fortfarande arrenderade järnvägen.

Inköpet av spårriktaren skedde under tidspress, men framför allt rådde stor osäkerhet kring hur andra spekulanter skulle agera. Då, i mitten av augusti 1997, kände vi som arbetade med problemet att maskinen plötsligt skulle kunna vara såld till någon annan inom loppet av någon timme. Vi kände att man måste handla snabbt och resolut om vi verkligen ville rädda maskinen till AGJ. Jag tog efter överenskommelse med övriga ansvariga som arbetade med spårriktareproblematiken, i första hand Anders Johansson (ansvarig för banavdelningens arbetsmaskiner) och P-O Carlsson (AGJ ordförande och banchef), som kassör i AGJ på mig ansvaret att kortfristigt försöka ordna fram de pengar som behövdes för att kunna lösa ut maskinen. Jag tog av mina egna besparingar och lånade pengar i bekantskapskretsen. Detta betraktade jag som en högst tillfällig lösning som dock gav AGJ respit att försöka lösa finansieringsproblemet under lite lugnare former.

Spårriktaren drogs i september 1997 med lokomotor på järnvägen från Hultanäs till Åseda, där den lastades på specialutrustad lastbilstrailer för vidare transport till Anten och AGJ. Det var ett stort arrangemang där många av föreningens medlemmar var engagerade och som kostade en hel del pengar. När spårriktaren väl fanns på plats i Anten kom tekniker från Tyskland för att hjälpa AGJ med att få igång maskinen. Några av AGJ:s medlemmar lade ner ett omfattande arbete på att få fart på maskinen, som stått avställd utomhus under flera år. Det fördes även en del resonemang med Järnvägsinspektionen om AGJ:s köp av spårriktaren och förutsättningarna för dess användning vid museijärnvägen (bil 2). Det var således många AGJ-medlemmar som engagerades i frågorna kring spårriktaren, där AGJ banavdelning stod för ledningen och sakkunskapen. Min roll i det hela var att hjälpa Anders Johansson i kontakterna med Heinz Frank vid Svenska Deutz AB, vilken var säljarens ombud i Sverige och att tillfälligt skjuta till pengar så att maskinen kunde betalas. I övrigt var jag inte inblandad i de praktiska arrangemangen kring spårriktarens hämtning eller provkörning.

Med tanke på ovanstående framstår Söderpalms påstående om att "Helt plötsligt var spårriktaren dock betald och fanns vid AGJ" som en förenklad och missvisande beskrivning av vad som verkligen hände.

Vid AGJ styrelsemöte 1997-09-13 lämnades en redogörelse kring förvärvet av spårriktaren (se vidare min skrivelse till Kronofogdemyndigheten 2002-06-08). Av formella skäl ville dock i första hand Lars Johansson i styrelsen att en föreningsstämma skulle få ta slutgiltig ställning till ett förslag om hur AGJ:s utvecklingsstrategi och profilering skulle vara i framtiden samt hur AGJ skulle söka stöd för dessa projekt. Inköpet av spårriktaren ingick som en del i detta.

Omständigheterna kring inköpet tvingade delar av AGJ:s styrelse och ledningsfunktionen inom banavdelningen att handla snabbt, underteckna köpehandlingar och transportera hem maskinen. Många AGJ:are var glada och stolta över den nyförvärvade spårriktaren och man ansåg att ännu en viktig pusselbit fallit på plats. Finansieringen av maskinen i ett längre perspektiv var fortfarande ett stort och olöst problem, men den dåvarande styrelsen, främst Bengt Nordh och jag, arbetade intensivt för att försöka få ekonomisk hjälp till denna viktiga satsning utifrån.

I vår bidragsansökan beskrev vi AGJ:s situation. Hur vi i ungdomlig entusiasm och med ständiga provisorier 1970 börjat det mödosamma arbetet med att bygga upp det som idag är AGJ. Hur vi sedan lyckats bygga upp museijärnvägen till ca 90 %, men att några viktiga pusselbitar ännu fattades. Att vi upplevde vissa insatser beträffande banunderhållet som absolut nödvändiga för att kunna fortsätta med museibanedriften och att vi saknade medel till vissa viktiga investeringar.

Vid överläggningar med olika befattningshavare i främst Alingsås kommun och dåvarande Älvsborgs landsting (regionala utvecklingsenheten) framhöll vi att det inte var realistiskt att förlita sig på att medlemmar skulle kunna ställa upp med lån till stora investeringar i ett längre perspektiv och att vi därför behövde hjälp utifrån. Efter långvariga underhandlingar beviljade Alingsås kommun och landstinget ett 4-årigt stöd på totalt 1,6 miljoner kr, som skulle utgå under åren 1999-2002. Detta hälsades med stor glädje av styrelse och föreningsmedlemmar och vi såg äntligen en möjlighet att fullfölja en del viktiga satsningar och successivt försöka avveckla medlemslånen.

Vid AGJ föreningsstämma 1998-03-28 presenterades tankarna rörande föreningens visioner, mål, verksamhet och framtid för föreningens medlemmar. I denna presentation ingick även ett avsnitt rörande nödvändigheten att skaffa ordentliga banarbetsmaskiner för att klara av spårunderhållet på ett betryggande sätt. Som en del i detta ingick den av AGJ inköpta spårriktaren. Föreningsstämman gav styrelsen mandat att arbeta vidare enligt det presenterade förslaget. En artikel om spårriktaren hade publicerats i AGJ medlemtidning Jernvägsnytt före årsmötet (Bil 3, 4, 5, och 6).

Vid AGJ styrelsemöte 1998-05-23, punkt 21, fastställdes att AGJ skulle betala sammanlagt 620.000 kr för de banarbetsmaskiner där Stig Lundin lagt ut pengar. En avbetalningsplan skulle upprättas under sommaren (bil 7).

Någon avbetalningsplan kunde inte läggas fast under 1998 då det fortfarande var oklart hur det skulle gå med AGJ:s bidragsansökningar. Under tiden skissade vi på olika alternativ. Skulden på 620.000 kr fördes dock in i bokföringen i december 1998.

Sedan det blivit klart att Alingsås kommun och Älvsborgs landsting ämnade bevilja vår ansökan upprättades en avbetalningsplan där långivarna skulle kunna få tillbaka en del av sina utlånade medel. I avbetalningsplanen togs hänsyn till att föreningens ekonomi fortfarande var svag, särskilt under det första året som stödet utgick och att stödet beviljades för ett år i taget. Långivarna förklarade sig beredda att tills vidare kvarstå med en del av lånen i väntan på att föreningens ekonomi kunde förbättras. Stödet till AGJ skulle bl a användas till att utveckla besöksupplevelsen så att AGJ kunde få fler nöjda besökare och därmed ökade trafikinkomster. Målet var 1 miljon kr per år i trafikinkomster.

En genomarbetad avbetalningsplan kunde således läggas fast först vid styrelsemötet 1999-03-13. Enligt denna skulle 100.000 kr per år betalas av på mina utlägg för banarbetsmaskiner under vart och ett av åren 1999-2002 (bil 8). I samband med budgetdiskussioner har det senare framkommit förslag om att öka avbetalningarna på spårriktaren genom att ta av de pengar som skulle betalas av på vagnhallar, 250.000 kr. Därmed skulle spårriktaren vara helt betald år 2002. AGJ:s tidigare ordförande, Lennart Nordh, har presenterat detta förslag vid olika tillfällen, bl a vid AGJ årsmöte 2001. Vagnhallarna skulle då finansieras på annat sätt.

Att pengar förts från AGJ:s konto till Stig Lundins privata konto förklaras således av att AGJ betalat tillbaka 100.000 kr på lånet för banarbetsmaskiner under år 1999 och 100.000 kr under år 2000, allt i enlighet med den avbetalningsplan som antogs vid styrelsemötet 1999-03-13. 620.000 kr - 100.000 kr - 100.000 kr = 420.000 kr, vilket är den kvarstående kapitalskulden på detta lån. Pengarna är i AGJ:s bokföring förda på ett särskilt konto, "2642 Lån banarbetsmaskiner". Detta är den enkla förklaringen.

Söderpalms påstående: "Revisorerna har dock i 1999 års revisionsberättelse anmärkt på det hela och krävt formalisering av 'lånet'" förstår jag inte. Det finns inte någon sådan anmärkning i 1999 års revisionsberättelse. Det var ju dessutom först under 1999 som vi kunde lägga fast en realistisk avbetalningsplan, sedan vi fått stödet från Alingsås kommun och Älvsborgs landsting.

I en skrivelse från revisorerna Ylva Bokgren och Ulf Eckerberg, daterad 1999-03-27, avseende 1998 års verksamhet, finns dock en punkt rörande banarbetsmaskinen, men det handlar inte om det som Söderpalm påstår:

"Inköp av banarbetsmaskin

Revisorerna anser att handläggningen av detta förvärv är något oklar och svår att via protokoll bilda sig en uppfattning om. Vi anser att beslut om inköp med kostnader av denna storlek bör vara föregångna av beslut om hur finansieringen av köpet är ordnad även sett i ett längre perspektiv."

Detta skriver revisorerna alltså 14 dagar efter det att styrelsen 1999-03-13 lagt fast sin avbetalningsplan för delar av lånen, vilket möjliggjordes genom ett målmedvetet arbete från styrelsens sida för att få till stånd det 4-åriga stödet från Alingsås kommun och landstinget.

I den mån revisorerna syftar på mitt lån avseende spårriktaren har jag hela tiden klart deklarerat att jag inte kan binda mig för någon långsiktig långivning till AGJ utan sträckt mig till 3 månaders uppsägningstid. AGJ:s revisorer begärde i detta läge det omöjliga av AGJ styrelse och hade man tillämpad deras principer hade maskinen inte blivit inköpt av följande skäl:

  1. Jag var inte beredd att låna ut pengar långfristigt, utan kortfristigt.
  2. AGJ hade inte några lånemöjligheter eftersom man inte hade några belåningsbara fastigheter vid det tillfället.
  3. Trots uppmaningar trädde inga fler medlemmar, som kunde låna ut pengar, fram.
  4. Med den korta tidsfrist som stod till vårt förfogande i förhandlingsarbetet fanns inga möjligheter till annat än kortfristiga lösningar.
Slutsatsen av ovanstående måste enligt min mening vara att ett köp på annat sätt än det som ägde rum inte var möjligt och att det enda alternativet i så fall var att avstå från köpet.

I AGJ skrivelse till tingsrätten 2002-07-14 finns en rad svepande formuleringar, svåra att ta på, då de är så diffust uttryckta. Den åberopade rapporten från Ernst & Young har man inte redovisat i sin helhet utan endast i vissa delar. Kontakterna mellan den gamla och nya styrelsen har varit ytterligt sparsamma. Det är därmed som bäddat för en rad missuppfattningar. Härav följer att man knappast kan lägga någon större vikt vid rapporten från Ernst & Young förrän den har visats för samtliga berörda parter och dessa fått tillfälle att yttra sig över den. Vi har dessutom inte sett direktiv och uppdrag från AGJ styrelse till Ernst & Young och vet därför inte under vilka förutsättningar man arbetat.

Tidigare har AGJ:s verksamhet granskats av föreningens revisorer. Det har aldrig framkommit att det skulle vara några allvarliga problem med föreningens förvaltning och varje år har avgående styrelse beviljats ansvarsfrihet. Den nuvarande styrelsen för AGJ kan inte bortse från detta faktum utan måste acceptera de beslut gällande spårriktarlånet som tidigare årsmöten och styrelser har tagit.

Undertecknad, Stig Lundin, känner sig allvarligt kränkt och synnerligen nonchalant behandlad av AGJ nya styrelse och kassör från sommaren/hösten 2001 då man utan något som helst meddelande struntat i att göra den avbetalning på spårriktarlånet som var överenskommen med den gamla styrelsen och som fanns upptagen i AGJ budget för år 2001. Man har ensidigt brutit den överenskommelse som fanns, utan att lämna något meddelande, och därmed försatt mig i en besvärlig situation, då jag var i behov av mina pengar. Den negativa känslan förstärktes av att man inte ens kunde bemöda sig om att svara på min uppsägning av spårriktarlånet. Man bestred inte uppsägningen, man svarade inte på mina påminnelser och krav, utan det var bara tyst. Så uppträder väl ändå inte styrelsen för en seriös museiförening.

Några kommentarer till AGJ skrivelse 2002-08-05:

Det är inte jag, utan Kronofogdemyndigheten som gjort bedömningen att AGJ bestridit skulden på 420.000 kr.

Skulden har uppstått i kassaböckerna som en följd av att AGJ bekräftat att föreningen ensam skall stå som ägare till banarbetsmaskinerna. I ett tidigt skede fanns tankar om att Smålandsspåret AB (SMAB) eventuellt skulle ingå som delägare till spårriktaren. Vid AGJ föreningsstämma 1998-03-28 presenterades ett förslag om hur AGJ:s utvecklingsstrategi och profilering skulle vara i framtiden samt hur AGJ skulle söka stöd för dessa projekt. Häri ingick satsningen på spårriktaren. Årsmötet gav styrelsen mandat att fortsätta på den inslagna vägen och det formella beslutet att AGJ skulle betala 620.000 kr togs vid styrelsemötet 1998-05-23.

Vid årsmötet 2002-03-24 uppmärksammade några medlemmar att mitt återstående lån för banarbetsmaskiner på 420.000 kr, som var uppsagt 2001-09-03, i bokslutet upptagits som långfristigt lån. Dessa medlemmar protesterade mot att lånet redovisats som långfristigt, men årsmötet godkände ändå styrelsens rubricering. Detta beslut reserverade sig några medlemmar då emot och lämnade in en skriftlig reservation. Söderpalm påstår att detta problem klarades ut på årsmötet, men eftersom jag inte har tillgång till protokollet vet jag inte hur det klarades ut.

Söderpalms påståenden om att jag under perioden 2001-03-17--2001-04-30 skulle ha överskridit mina befogenheter i samband med in- och utbetalningar för AGJ bestrider jag. Den tillträdande styrelsen med så många nya medlemmar hade inga inarbetade rutiner varför några av oss i gamla styrelsen ombads fortsätta med vissa sysslor tills de nya funktionärerna kunde ta över. Själv trodde jag det rörde sig om att fortsätta ca 2 veckor, men det drog ut på tiden beroende på att den nya kassören Ylva Bokgren, enligt egen utsago inte hade tillgång till dator för denna uppgift, saknade lämpligt modernt bokföringsprogram, inte hade möjlighet att sköta utbetalningar då hennes teckningsrättigheter inte blev klara förrän omkring 2001-05-01. Utbetalningarna till mig själv är helt i enlighet med den gamla styrelsens rutiner och beslut.

För övrigt anser jag att denna problematik inte har med AGJ:s skuld på 420.000 kr till mig att göra.

Yrkande

Yrkande enligt inlämnad fordran till Kronofogdemyndigheten.
 

Med vänlig hälsning
 

Stig Lundin
Syréngatan 12
753 24 Uppsala