"... En ytterligare försvårande omständighet var att de
största medlemslånen kom från bara två medlemmar,
tillika styrelseledamöter på mycket ansvarsfulla poster. Det innebar givetvis en fråga om jäv. Kunde man
riskera att ens misstanken om att styrelseledamöter i ekonomiskt hänseende
kunde påverka utvecklingen i eget syfte? Jag påstår inte
att detta har skett. Jag tror inte heller att det har skett. Men möjligheten
fanns ju.
En annan omständighet är att föreningen iklädde sig
ett ansvar att betala ränta på lånen. Rimligt kan man tycka,
i synnerhet som räntan i bank då var högre än den långivarna
skulle få av föreningen. Men hur gick det med den ideella inställningen?
Alla aktiva lämnar sitt bidrag till föreningen utan ett öres
ersättning. Alla reser till och från Anten på egen bekostnad.
Självklart är det och skall vara så! Men plötsligt
är det ett litet fåtal medlemmar som tjänar pengar på
AGJ. Visserligen inga stora belopp, för ett år sedan vill jag
minnas att ränteskulden på ännu inte återbetalda så
kallade kortfristiga lån var drygt 120.000 kr.
Det allvarliga var naturligtvis inte medlemslånen som sådana.
De bedömdes som nödvändiga när de togs. Det har jag respekt
för. Däremot har föreningens revisorer
gång på gång påpekat bristen i dokumentationen av
lånen. En del har tagits på mycket lösa boliner. Somliga
har inte ens passerat AGJs bokföring!
Ändå tror jag inte det har försvunnit
några pengar. Man har handlat i god tro. Man visste inte bättre.
Revisionsföretaget Ernst & Young delar denna uppfattning. Men dera
kritik mot sättet att ta lån utan skuldebrev, att man gör
in- och utbetalningar på föreningens konto utan styrelsebeslut
eller delegation, den sammanfaller med föreningens revisorers ständiga
påpekande i saken. ..."